en sanning som måste ut till världen
den 18 februari, dagen då jenny blev autistisk på en flygplats i norge;
vi sitter och äter hamburgare(skämmes!) och blickar ut över arlanda flygfält. massa flygplan står parkerade. massa flygplan lyfter. massa flygplan landar. det är grått och död skog, som alltid när man befinner sig på arlanda.
det är här det börjar, flygplanen börjar infiltreras i jennys hjärna och vardag. ett plan kommer med en väldig fart ner på landningsbanan och viner förbi, pulsen höjs. spänning. en truck kommer farandes med bagagevagnar efter sig. spänning. en truck med styrmojäng hjälper ett plan att backa. spänning. de är så stora, maffiga, mänskliga! strips slukas och jenny börjar mumla massa flygplatstankar högt. "tänk att jobba här, jag ska jobba här nån gång..." "ja tänk dig som flygvärdinna! HAHA" svarar camilla. men nej, hon förstår inte! "nej... jag menar mer som att köra truck, närma mig flygplanen på andra sätt...".
tystnad.
tankar om planens design. hur thai airways lyckats med färger och logo och hur SAS totalt misslyckats. nordisk fullständig tråkighet! hur kan de?! vilka färgval. varför!?
när vi sedan sitter på plan nr 2 från oslo - stavanger är det bara jag och en tioårig pojke som sitter och njuter av att stirra ut genom fönstren och beundra vingarna, lamporna, motorbullret och accelerationen när vi börjar rulla. hänförda med småleenden. åh dessa flygplan! alla skyltar vi rullar förbi med massa konstiga koder och bokstäver som bara kaptenen förstår. jag försöker bräcka koderna. <--N--->, O1L33, --->S<---. det bildas flygplans kö. jag räknar planen och kollar vilka länder de kommer från. Icelandair. Norwegian. Iberia. 8 plan i kö. spänning. de är så duktiga som lydigt väntar på sin tur! de är så mänskliga! det är vår tur att starta. när farten är tillräcklig och vi med darr lämnar marken skriker den 10-åriga pojken av förtjusning. men vänta, det är någon mer som låter... det är jenny. som uppspelt gurglar ett högt skratt. camilla sover. alla andra på planet är så oberörda av flygplanens storhet och makt.
i sundsvall finns iaf 4 personer som kan bussarnas turlistor utantill, som kan alla busskoder, som fascinerat följer med och åker buss bara för åkandets skull, som håller koll på chaufförernas scheman, namn osv.
.......jag är rädd för att arlanda inom kort också kommer att få en undercover specialist...
Vad gör man sådanna dagar då rastlösheten kommer krypande, då Jenny den autistiske befinner sig sittandes vid en fjord, då Sarah timonen vägrar sätta sig bakom ratten, och då Abisko-flickan sitter fastklistrad på någon skön kontorsstol?
Jo, som den norrlands-tös man är beger jag mig ut i skogen med min stora new foundlands hund vars tunga hänger 3 dm ut ur käften. Tullamaja får upp ett spår av ett djur och jag hittar nyskiten älgbajs. Det är varmt. Ja, jag kände på det för det har min pappa lärt mig. Då vet jag att älgen bara är runt hörnet. Tullamaja har hittat sin nya hobby! Vi spårar i över 1 timme, bryter ner fårstängsel och springer som tok över kalhyggen fulla av snö. Tur att jag är lätt. Värre är det för Tullis.
Tillsist blev vi tvungna att inse att någon älg med kalv, denna dag vi inte fick skåda!
Men en sak ska ni ha klart för er, att fortsätter ni med uppdatering på mujeres i denna lågsamma takt så kommer ni snart inte se mycket av mig. Jag kanske rent ut sagt fastnar på ett älgtorn av tristess! :-)
